Varje år inför skolstarten så reflekterar jag kring min lärarroll, min praktiska teori, mitt förhållningssätt och min värdegrund - detta har jag gjort sedan jag gick ut förskollärarlinjen 1991. Detta håller mig alert, medveten VAD jag gör och VARFÖR jag gör det och ständigt uppdaterad kring vad som är nytt, vad det nya betyder för mig och mina elever och hur jag kan införliva det i vår gemensamma vardag. När jag gick en handledarkurs på lärarhögskolan i Malmö våren 2014 fick jag chansen att verkligen fördjupa mig i just min egen praktiska teori och så här ser den ut - detta är den nakna sanningen om hur jag förhåller mig till mitt yrke:
Att skriva min pedagogiska teori är en mycket
intressant uppgift för mig för jag skrev en sådan redan 1991 när jag gick ut
förskollärarutbildning – det var en uppgift vi fick där och som jag är mycket
tacksam för idag. Det gav mig inspiration att fortsätta att bearbeta den år efter år. Denna är ett levande material för mig som ständigt förändras
och varieras beroende på nya influenser i form av böcker, föreläsningar och
andra input från kollegor osv. Denna pedagogiska teori för jag sedan över
skriftligt, för hand, varje år när jag får en ny planeringskalender i min hand
för att jag alltid ska inleda varje läsår med att noga fundera igenom den för
att jag ska hålla mig alert och alltid veta VAD jag gör, HUR jag vill göra det
och VARFÖR jag gör det. Detta gör att jag alltid kan motivera för mig själv och
andra vad min bakgrund är till mina tankar och min undervisning. Det har gett
mig många intressanta samtal med lärarkandidater genom åren och fått en del av
dem att fundera över sin praktiska teori.
Att vara lärare är för mig att vara flexibel och
lyhörd och det innebär också att man aldrig är färdiglärd, det kommer alltid
nytt, en del för att stanna och en del idéer kommer och går men sätter
samtidigt sina spår genom att ge oss nya infallsvinklar och jag måste tänka
efter aktivt om jag ska välja bort någonting och veta varför jag väljer bort en
metod eller ett förhållningssätt. Som förskollärare var jag först helt emot att
bli lärare för jag kände det som att det var två världar men när jag insåg att
dessa två världar hade mycket gemensamt och att jag kunde ta med mig ”mitt
förskollärartänk” in i skolan så tänkte jag om. I skolan har allting sedan
integrerats med varandra men om jag ska strukturera upp min pedagogiska teori i
de viktigaste delarna så ser den ut så här:
Olga Dysthe har gett mig mycket genom sina tankar
kring hur ett dialogiskt klassrum skapas. Jag strävar alltid efter att jag som
lärare ska ta ett steg bak i alla diskussioner och istället uppmuntra och
släppa fram barnen och deras tankar. Detta kräver en medveten planering från
min sida där jag ger eleverna rika möjligheter att inom ramen för ett
dialogiskt och interaktivt klassrum få rika möjligheter att uttrycka sig på
ett varierat sätt. Då får barnen testa sina teorier och höra sina tankar genom
responsen från de andra runt omkring som också håller på att lära sig ungefär
samma saker de själva. Detta stärks hos mig av vad en fantastisk lärare/pedagog
sade som jag hade på lärarhögskolan i matematik; nämligen ingen mindre än Ulla
Öberg, som på vår första föreläsning sade till oss: Minns en sak om ni bara
minns en från det vi gör tillsammans: ”Allt viktigt som sägs i klassrummet ska
sägas av barnen” och det har jag tagit fasta på. Vilket fantastiskt klimat det
blir när man gör så och vilka tankar och idéer barnen utvecklar/kommer på i
dessa diskussioner med högt i tak. I dessa diskussioner har jag utarbetat ett
arbetssätt som i mångt och mycket helt bygger på formativ bedömning där jag
använder olika metoder i det för att fördela ordet och för att knyta ihop dessa
lektioner. Här lär vi tillsammans för livet både barnen och jag.
En annan viktig person i min praktiska teori är Vygotskij
som inte behöver någon närmre introduktion. Att språk och tanke är nära
besläktade precis som han säger tycker jag är enormt viktigt att alltid arbeta
efter och då anser jag att barnen måste få många olika sätt att uttrycka sig på
och hitta sina styrkor som vi sedan kan bygga vidare på och då stärks
självförtroendet så att även svagheterna känns hanterbara och kan vändas till
styrkor. Hans tankar om den närmaste proximala utvecklingszonen är viktig att
alltid hålla i medvetandet och verkligen ta tillvara på medvetet och flexibelt;
det barnet kan göra idag tillsammans med någon annan kan de göra själva
imorgon”. Här blir barnet lyssnat på samtidigt som det får stöd men det är
också skapare av sin egen kunskap. Stödet från mig finns alltid – ibland närmre
och ibland på lite större avstånd men jag finns alltid där. Vygotskijs teorier
är viktiga för mig och jag läser, reflekterar, utvärderar, antecknar och
omsätter hela tiden dessa tankar till min egen verklighet.
Vidare så genomsyras mitt förhållningssätt av en
lösningsinriktad pedagogik där jag alltid fokuserar på det som fungerar hos
barnet och bygga vidare på det genom att göra mer av det som fungerar och att
aldrig hänga upp mig på det som uppenbarligen inte fungerar. Här är det mycket
viktigt att uppmärksamma varenda positiv förändring som sker då barnen har
arbetat hårt för dem och de vill ha feedback/bekräftelse på att de är sedda
även nu. Det svåraste i dessa situationerna är att få kamraterna runt omkring
att se gjorda förändringar – de brukar bli lite hemmablinda. I en
lösningsinriktad pedagogik är det väldigt viktigt att jag funderar på HUR jag
ställer frågor och VILKA frågor jag väljer att ställa (Måhlberg&sjöblom, s
73) – frågorna vi ställer formar svaren vi får. Att lägga tid på att formulera
kreativa och utvecklande frågor är för mig oerhört viktigt. Vidare är det
viktigt att skapa trygga rutiner – då slipper man omge barnen med en massa
regler och en rutin är mer flexibel än en rutin som går att flexibelt forma om
ifall det skulle vara aktuellt. Det är hur jag tolkar situationerna/beteendena
som är avgörande för mig hur jag tar mig an det. Alla har olika förutsättningar
och olika erfarenheter. Konsten och utmaningen ligger i att skapa goda
förutsättningar för alla vilket betyder att det blir olika för olika elever.
Det handlar uteslutande om mitt förhållningssätt. Vad är jag beredd att göra
för att skapa en god lärandemiljö/situation – svaret är ALLT jag kan!
Jag pratade tidigare lite om formativ bedömning,
vilket är något jag ständigt arbetar med. Till skillnad från den summativa så
är den formativa ständigt närvarande och är mer en del av undervisningen än den
summativa är då den är integrerad i vårt dagliga arbete. Att integrera det
formativa arbetssättet så att det blir en naturlig del av barnens vardag går
att göra från tidiga år men allt görs ju på den årskursen villkor och
förutsättningar. Jag har arbetat med kamratrespons och olika slags sätt att se
på både det egna och på kamraters arbeten. Att få lära sig att sätta ord på det
du redan kan, det du vill/behöver lära dig och att formulera mål kräver tid men
är oerhört viktigt att arbeta med. Att skapa ett tryggt klimat där alla kan
komma till tals som Dysthe förespråkar främjas väl av formativa arbetssätt som
att använda sig an ”no-hands” genom att på olika sätt slumpa fram vem som står
på tur att svara eller som jag ofta gör, räknar till tre och så svarar alla
samtidigt utan att skrika ut svaret givetvis. Vi kan då få fantastiska
diskussioner om inte allas svar stämmer överens. Att höra varandras tänk är
ljuvligt! Ens tanke uttryckt i ord kittlar andra att bidra med sina tankar och
så uppstår nya kunskaper och insikter. Jag arbetar också med att konkretisera de
fem förmågorna med metoden ”The big five” och vi hänvisar till djuren när vi
pratar om vilka förmågor som används. Alla sådana här metoder och många fler
som vi använder oss av ger barnen förutsättningarna att kunna formulera egna
mål och hitta vägarna att nå dit. Det är ju hela syftet med den formativa
bedömningen – framåtsyftande. Därför är den feedback vi ger oerhört viktig. Att
ge positiv feedback som förstärker det barnen redan gör rätt (lösningsinriktad
pedagogik) ger barnen ett annat driv framåt än om jag ger negativ. Den positiva
feedbacken får inte vara tom och intetsägande, det genomskådar barnen direkt
utan den måste vara genuin och vara riktad till dem personligen för att den ska
ge effekt så det är också något som måste vara medvetet och välplanerat/väl
genomtänkt från min sida.
För mig samverkar alla de här teorierna och vävs in
i varandra och utvecklar tillsammans nästan en ny med sina egna vägar och som
ständigt skapar nya insikter hos mig. Helheten är större än bara delarna
sammansatta. Lärande är en social aktivitet där samarbete är en
nyckelaktivitet. Jag möblerar alltid mitt klassrum för att samarbete ska
främjas, för mig är inte ett tyst klassrum likvärdigt med ett klassrum där
lärandet är optimalt utan det är mer en situation där många sitter och känner
sig dumma då de tror att alla andra vet redan vad de ska göra och att de är
säkra på vad de gör och det skapar en oro och en osäkerhet hos många barn. Att
arbeta tillsammans med matteboken eller vad det än är utvecklande och det
stärker språket hos den som är starkare i just det ämnet att få möjlighet att
sätta ord på sina kunskaper och formulera dem så att någon annan förstår. Mitt
arbete går mycket ut på att skapa bra relationer både sinsemellan barnen och
mellan barnen och mig. Det är i relationen som respekten för varandra växer
fram. Genom att jag visar respekt så föds respekt – det är min grundsyn.
Intressant för mig har varit att fundera över vilken
inriktning jag egentligen arbetar efter. Hur jag än vänder och vrider på det så
kan jag inte se det annat än att jag, beroende på grupp och situation varierar
mig mellan både konstruktivismen, den sociokulturella och det fenomenografiska
sättet att se på undervisning. För mig
är individen i gruppen viktig, den ska utvecklas och känna sig sedd och
uppmuntrad att gå framåt, samtidigt gör jag det på många sätt genom att sätta
språket och den mänskliga kommunikationen främst i jakten på kunskap och
erfarenheter, jag är övertygad om att vi lär bäst tillsammans och det gör vi
genom att lyfta olika sätt att se på saker och ting, diskutera olikheter i
uppfattningar osv. Att sedan få dem att se dessa olikheter i perspektiv och
jämförelser med varandra är en underbar utmaning.
När jag samtalar med lärarkandidater så genomsyras
dessa samtal av min pedagogiska teori. Jag ställer frågorna utifrån den känner
jag och jag handleder mina kandidater på ett sätt där de ska hitta sin egen
pedagogiska teori men där jag hela tiden finns i närheten men samtidigt också
ger dem tillräckligt utrymme för att våga. Det är alltid en balansgång.
Ett positivt inlärningsklimat är mycket viktigt. Jag
arbetar ständigt aktivt med gruppen och den sociala sammansättningen då den
ständigt förändras eftersom barnen hela tiden utvecklas, det arbetet är en
färskvara som hela tiden måste underhållas och arbetas med proaktivt och
medvetet. En grupp där barnen mår bra och blir sedda av varandra och av oss
vuxna skapar trygga barn men också ett gott inlärningsklimat och goda
samarbeten och inte minst goda samtal där barnen kan, tillåts och vågar
utvecklas. Barnen ska vara stolta över både sig själva och sin klass.
Sambandet mellan grundsyn, värderingar, mål mm och
val av metodik påverkar inlärningsklimatet. När jag som pedagog vet vad jag
vill, vad som är viktigt, vilka mål man har, vilka värderingar jag står för
blir resultatet så mycket bättre och jag når en högre måluppfyllelse. Det är för mig otroligt viktigt att jag har
tänkt igenom min människosyn och min pedagogiska grundsyn och varför jag tycker
som jag gör. Det är inte bara att agera och reagera jag måste handla medvetet
och välplanerat men samtidigt kunna veta att jag kan vara spontan för jag
förnekar mig inte då utan min grundsyn är väl förankrad. Jag behöver kunna ge
mina elever en helhet genom att ge dem förståelse, mening och sammanhang i det
de ser/har runtomkring sig i både ett brett och ett snävt perspektiv.
Detta är vad jag står för, vad jag arbetar för och
vad jag tror på och som jag dagligen praktiserar i min klass. Det får aldrig
bli slentrian och jag måste alltid vara aktivt närvarande och inte låta mina
tankar gå någon annanstans. När jag är i klassrummet gäller HÄR och NU
tillsammans med det viktigaste vi har – BARNEN - och de förtjänar att jag är
närvarande och gör mitt bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar